Varför är det så svårt att komma vidare med utvecklingen inom HR. Samma frågor diskuteras om och om igen, nu såg jag en utbildning i strategisk HR, det har vi väl pratat om i tio år, men det presenteras som en nyhet. Jag tycker strategi-temat är uttjatat, visst är det viktigt, men för vem? Är det överhuvudtaget efterfrågat av cheferna?

Ibland verkar det som vi simmar i en gigantisk ankdamm och upprepar samma sak hela tiden utan att nämnvärt röra oss framåt. Seminarier och branschpress skriver om hur bra vi är (om vi får säga det själva) och vi klappar gärna om varandra och säger till oss själva att vi gör fantastiska jobb. Är det inte lite farligt med detta navelskåderi! Kommer du med kritik så blir du genast stämplad som illojal mot skrået vilket inte direkt stimulerar till en öppen diskussion.

Tänk att ändra fokus och blicka framåt istället, HR-funktionen behövs, men behöver kliva ur ankdammen. Men jag är inte helt negativ, det finns en pyrande oponion ute som vill ha verklig förändring och jag träffade senast i fredags på ett seminarie folk som har en helt annan inställning än den gängse rådande och jag tycker att det är riktigt befriande. Så än finns det hopp, det gäller bara att de kommer till tals och inte blir alltför nedslagna av de som vill bevara det bestående.

Permalink   Ledarskap