Läser om en undersökning som bl a tidningen Chef har gjort att fem av tio chefer har varit deprimerade någon gång under de senaste fem åren. Tre av fyra har sömnsvårigheter och över hälften har upplevt ohanterlig press. Länk till artikeln nedan.

Ja inte är det underligt så som chefsrollen har utvecklats och nu ser vi dess biverkningar. Men istället för att se vilka förutsättningar som chefen arbetar under så har man de gamla vanliga (inte längre så effektiva) medlen att ta till. En slutkörd chef skickar vi kanske på en ledarutvecklingskurs så hen kan bli bättre, vi ger chefen en personlig coach som ska hjälpa till. Tar fram ett ytterligare ”stödsystem” eller process som komplement till alla övriga som chefen redan har. Eller så ser vi helt enkelt till att hen blir bortplockad, förflyttad och rekryterar in en ny chef efter samma kravprofil och ska in i samma miljö som den tidigare ”utbrända”. Eller så tittar vi på att ta bort chefen totalt som fått ett eget uttryck ”holokrati”. Men det vi oftast inte gör är att titta på de förutsättningar och verklighet som chefen arbetar under. Det är som vi försöker bota ett benbrott med att ge ut en värktablett

Vi har till stor del en havererad chefsroll idag, vilket jag har tagit upp ett antal gånger. Det är inte ovanligt att ha mellan 30-100 direktrapporterande, gärna spridda över stora geografiska områden, kontrollen och administrationen har ökat lavinartat den senaste tiden. Samtidigt har stödfunktioner stjälpt över flertalet av sina arbetsuppgifter till just cheferna och det administrativa stödet och assistenterna är bortrationaliserade. Chefsrollen idag har till stor del förändrats från att tidigare vara förändringsledare till förändringshanterare vilket är en stor skillnad. För att inte det ska vara nog så finns det på många håll ett stort förakt mot chefsrollen. Märks ofta genom kommentarer som ”Det kan chefen göra det har hen betalt för”.

Det verkar som den stora industri som byggt upp kring ledarutveckling, coachning, organisation mätning, medarbetarundersökningar och processer bevarar sitt gamla lukrativa invanda tänk och helt lämnar cheferna utan relevant hjälp. Ofta är ”ledarindustrin” företrädda av personer som helt saknar relevant praktisk erfarenhet inom området. Visst kan det gå bra ibland, men alldeles för ofta blir dom låsta i sitt eget komfortutrymme och kan inte se utanför sin lilla box. Ibland kommer man med konstaterande att chefen är som en hamburgare. Har tryck både underifrån och ovanifrån, eller att chefen är som en tratt. Får ta emot alla klagomål och problem. Men vad hjälper det egentligen i chefens situation? Så vi måste kanske inse faktum, att det inte alltid är cheferna som det är fel på och som behöver förändras, utan det är organisationen.

Nej det är hög tid att börja gilla våra chefer och se över under vilka förutsättningar de har för att kunna göra ett bra jobb.

Några förslag:

• Stödfunktionerna får börja ta tillbaka sina arbetsuppgifter.¨
• Stödfunktionerna får samordna sig när de går ut till cheferna.
• Rensa bland stödsystemen, endast de väsentliga/avgörande får vara kvar.
• Revidera kontrollapparaten, behövs all kontroll?
• Revidera rapporteringsflödet och redogör vad de används till och vilket mervärde de skapar.
• Ha ett rimligt antal medarbetare.
• Får utbildning i att hantera/leda möten. (är ju 50% av arbetstiden).
• Ge större befogenheter inom sin enhet.
• Utbilda medarbetarna i organisation och ledarskap.
• Ge medarbetarna ansvar och svängrum
• Skapa en mer tillitsorganisation är en mät och kontroll-organisation.

Samt inte minst. HR måste börja prata och verka för Human/människan igen.  Något som till stora delar verkar ha blivit bortglömt.

Följ mig gärna på min gilla sidan på fb. www.facebook.com/HRakuten

Länk till artikeln. http://chef.se/psykisk-ohalsa/

Chefsrollen har varit utsatt de senaste 30 åren för en långsam smygande attack av administration och kontrollapparat från sina stödfunktioner . En attack som smugit sig sakta på likt den engelska fabeln ”Boiling Frog”. (handlar om att om man stoppar en groda i vatten och värmer vattnet långsamt så vänjer sig grodan och märker inte faran förrän det är försent).

I #tankefällan har vi tagit upp bland annat den havererade chefsrollen och vi möter ofta ett förakt för chefer som kanske tydligast märks genom kommentarer som ” Det kan väl chefen ordna, det har ju hen betalt för”, eller att det är vanligt att kritik av chefen ges ofta offentligt. Det är få andra yrkesgrupper som behöver utstå sådant.

Vi bedömer sedan cheferna som om dom hade en arbetssituation som det var för kanske 30-år sedan. Där dom hade bra med tid att coacha och utveckla både sina medarbetare och avdelning. En tid som dom inte har idag då stödfunktioner har lämpat över arbetsuppgifter som dom tidigare skött till chefen. Samtidigt som vi har tagit bort assistenter och andra personliga stöd samt ökat antalet underställda direktrapporterande. Inte undra på att allt färre vill bli chefer.

Cheferna måste sluta att bli som ”kokta grodor”, utan göra som Rolling Stones. De skickar ut en ”rider” som talar om vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att de ska göra en bra spelning, ett bra jobb.

Hur skulle en ”Ledar rider” kunna se ut?

• Att hantera ett rimligt antal medarbetare.
• Att ha system som utgår från chefens och verksamhetens behov.
• Enkla att hantera.
• Utprovade i samarbete med cheferna

• Redovisning av vad alla rapporter används till och vilket mervärde de skapar.
• Alla större förändringar måste diskuteras och förankras innan sjösättning.
• Att minimera förändringshantering till förmån för förändringsledning.
• Att alla krav på förändringar har en kostnad/intäktsanalys.

Så alla chefer/ledare. Res på er och ställ krav, samt att här ser jag ett gyllene tillfälle för HR-avdelningarna att istället för att skicka mer krav på cheferna börjar gilla sina chefer istället och börjar avlasta dom.

Vi har bra chefer i Sverige, men det är inte alltid vi ger dom möjlighet att få vara justa bra chefer/ledare.

Följ mig gärna på min sida på fb. www.facebook.com/HRakuten