Det råder ingen tvivel om att HR ofta har ett dåligt ryckte ute i organisationer, har ett lågt förtroendekapital och har svårt att få genomslag. En av lösningarna har alltid varit att HR måste med i ledningsgruppen och inte har det blivit så mycket bättre för det. Nu sitter man ofta där som ”gisslan” i ledningsgruppen, HR:s punkter ligger oftast sist på dagordningen och stryks bort om någon annan viktig fråga som ekonomi har dragit ut på tiden. Jag har ofta undrat hur HR-direktörerna har resonerat när besluten om en del  bonusar har varit uppe i ledningsgruppen. Har man varit så mån om sin relation att vilja väl och vara en i gänget att de helt glömt bort sin roll som att vara i ”lojal opposition”. Våga säga ifrån att det är inte ok att vi i ledningen tar ut miljonbonusar medan vi går ut i organisationen och varslar samt lägger nollbud. Borde inte HR även ha reagerat när bankerna ville ge ut bonusar samtidigt som man fick stödlån, klart att det ger signaler även uanför organisationen och HR är den kraft som i det läget behövs för att få ner bland annat bonusfrågorna till en jordnära och begriplig nivå.

 En framträdande HR-direktör gav som rekommendation när han avgick att en HR-direktören aldrig skulle bli ”kompis” med sin VD, Han menade att då var det stor risk att du aldrig ifrågasatte utan genomförde okritiskt vad VD:n ville ha gjort. HR rollen i ledningsgruppen borde inte vara ja-sägarens, utan den som tänkte långsiktigt och uthålligt. En genomgående kritik som affärsområdeschefer har gentemot HR är att de aldrig säger ifrån, utan oftast gjuter lite olja på vågorna och säger att det ordnar sig. Det goda företaget ser till att HR inte blir gisslan i ledningsgruppen utan har HR där som säkerställer att företaget utvecklas långsiktigt och hållbart.

Permalink   Allmänt   Kommentarer (1)   Trackbacks ()

Ibland funderar jag över begreppet ”expert”

Träffade för något år sedan en personalchef på ett statligt verk som skulle göra en smärre neddragning, hon hade aldrig arbetat med det och var rätt vilsen. Vi satt och pratade i maximalt en timme om olika scenarior som kan komma upp Nu blev det så att hon slutade med avgångsvederlag innan verkställigheten med uppsägningar blev allvar. Istället satte hon upp ett eget företag där hon bland annat presenterar sig som expert på neddragningar. Snacka om receptiv förmåga, eller är det dålig insikt?

Är man sedan expert på alla typer av PA-frågor och förhandlingar efter det att man har gått ut PA-programmet? Jag tror inte det, utan oftast har man då en väldigt svart och vit syn på verkligheten och går efter lagens bokstav. Det finns ett stort grått fält mellan vad som står i böckerna och vad som sker i verkligheten och det gäller att manövrera sig genom fältet och lära sig ”spelet” och bli smidig. Jag tror att det kommer in först efter att du har varit ute i verkligheten, men du har en bra grund om du har grundkunskapen och kombinerat med erfarenhet så blir det bra, men när är man expert?

Nu såg jag en annons där ett företag erbjuder att kunder kan ringa dom på betalnummer för att få prata med deras experter. Men vilka deras experter är och deras erfarenhet kommer inte alls fram. Är det nybakade PA-studenter så är det kul att de har fått ett utvecklande jobb, men är det vad kunden förväntar sig i andra änden att personen kan läsa texten till LAS men inte vet något om tillämpning.

Så är det någon som beskriver sig som expert så begär in vad de har gjort i ”verkligheten”

Permalink   Allmänt   Kommentarer (1)   Trackbacks ()

Var igår och föreläste på PVD-dagarna i Uppsala. Alltid lika kul att träffa engagerade och glada studenter och jag blir lika positivt överraskad av det professionella arrangemanget  som de numer alltid har. Tänk vad man kan göra med ideella krafter som har entusiasm. Här (tror jag i alla fall) finns inga bonusprogram som ska motivera  utan man går på sitt brinnande intresse och för möjligheten att få lära sig något nytt och knyta nya kontakter.

Jag får alltid en sån framtidstro när jag har träffat studenterna som snart ska komma ut på arbetsmarknaden. Hoppas bara att de kan hålla sin låga vid liv och inte malas ner i den stora ”stenkrossen” som arbetslivet ibland är.

Permalink   Allmänt   Kommentarer (0)   Trackbacks ()

Det hade kunnat vara ett aprilskämt, men tyvärr finns det nog substans bakom det. Jag undrar hur tänker man som ledare för ett gäng (oftast) ungdomar när man som på en Burger King restaurang i Malmö tvingade sina anställda att stämpla ut när de behövde gå och kissa, ha kortare raster, matraster med mera. Anställda var tvungna att sitta ombytta och klara utan lön för att kunna rycka in när det uppstod ett behov av att plocka in fler resurser.

Visst finns det alltid en dröm av att kunna maximera lönsamheten, men det finns gränser hur man kan bete sig, i alla fall om man vill vara en attraktiv arbetsgivare och locka till sig bra personal.

På Burger Kings hemsida står det att ”Hej kompis! Vill du bli en del av vår familj?

Japp! Du hörde rätt. Vi betraktar faktiskt vår kära personal som familjemedlemmar. För oss på Burger King är det väldigt viktigt att du trivs i jobbet”. Osv.

Det måste brista i kommunikationen på något sätt och det man eventuellt tjänat på att tvinga folk stämpla ut för att gå och kissa har man nu förlorat mångfalt med det dåliga rykte de fått.

Hur fungerar egentligen HR på Burger King? Hur kan något sådant få inträffa, eller är felet att de inte har någon HR avdelning? Dom verkar inte i alla fall ha satt några spår i verksamheten, men hittat på fina floskler på hemsidan. Sådant genomskådas snabbt.

Läs gärna artikeln i Metro HÄR.

Permalink   Allmänt   Kommentarer (0)   Trackbacks ()

Nu vänder arbetsmarknaden i alla fall om man ska tro personalchefernas bedömning av sysselsättningsutvecklingen i det egna företaget. Alla branscher utom offentlig förvaltning tror på ökad sysselsättning. Läs gärna artikeln på SvD HÄR.

 Byggsektorn står för den största vändningen och var väl också dom som slängde ut folk först om jag inte mins helt fel. Intressant hur dom nu ska bygga upp ett förtroende för byggsektorn som en framtids bransch, särskilt nu när det blir konkurens om talangerna därute. Jag tror inte att slogans som ”kom till oss för vi varslar först vid minsta dipp”. Vinnare blir nog de som kan visa på att de har haft en uthållighet och långsiktighet i sitt agerande.

Offentlig sektor däremot aviserar fortfarande en stor pessimism och kanske inte helt bra då de i konkurerar med tjänstesektorn till stor del jagar samma arbetskraft. Vad väljer man då som arbetssökande? En bransch som visar optimism eller en som visar pessimism? Jag tror att talangerna väljer tjänstesektorn medan den offentliga förvaltningen i så fall får de som blir kvar, eller? Synd för offentlig förvaltning behöver bra kompetens.

Permalink   Allmänt   Kommentarer (2)   Trackbacks ()