Läste en artikel i "svenskan" av Jessica Balksjö där hon tog upp en rapport från Sis (Statens Institutions styrelse). Som konstaterar att flickor och pojkar inte får samma behandling inom ungdomsvården. Man såg att flickorna utmålades som offer som i första hand kunde skada sig själva. Pojkarna beskrevs främst som aktiva och främst farliga för sin omgivning. Pojkarna hade fler regler att rätta sig efter än flickorna och får inte heller samma utrymme att visa känslor och behov. Flickorna ägnade sig åt att sy eller pyssla, medan pojkarna idrottade i grupp. Snacka om att låsa in sig i olika stereotyper. Drar mig även till minnes att inom äldreomsorgen fanns det en undersökning som visade att männen fick mer hjälp med matlagning, städning medan kvinnorna i större utsträckning fick hjälp med färdtjänst., samtidigt tyckte personalen inte att de gjorde någon skillnad mellan könen. När det gäller etnicitet lyser den stereotypa bilden igenom vid många tillfällen där vi raskt kategoriserar in invandrare i olika fack.  
Jag tror att det lyser igenom på många ställen om man börjar fundera på det och det börjar redan på dagis och tydligen följer oss fram till ålderns höst när vi behöver hjälp. Så hårt sitter den stereotypa bilden i oss. Men hur mycket har HR frigjort sig från stereotyperna, finns de  där och vi reagerar med ryggmärgen och inte ser individen, eller?

Permalink   Allmänt