Svenskar mest konflikrädda i norden utropas efter en undersökning som gjorts av försäkringsbolaget Moderna.

Knappt hälften vågar ingripa vid orättvisor på jobbet, eller uttrycka sin åsikt.

Man kan fundera vad vi har gjort för att hamna här och tycker vi verkligen att det är så bra. För jag ser tyvärr att det oftast är en mer eller mindre medvetna handlingar som gjort att vi har kommit dit. För hur ska vi annars förklara att enligt en annan undersökning så har majoriteten av de som klagat på chefen eller på förhållanden på arbetsplatsen blivit omplacerade, ej fått befordran, löneminskningar med mera.

Vi har svårt att i organisationerna tillåta avvikande åsikter, eller avvikande beteende. Vi vill helst att alla ska vara som vi är och rekryterar också därefter.

Sticker man ut hakan så är man obekväm och vi vill ha lugn och ro och tyst omkring oss så vi kan sova lugnt. En jättefarlig väg då du sitter lugnt på din kammare medans kanske omgivningen och utvecklingen springer ifrån dig.

Vi letar brister på personer när vi rekryterar, istället för att se på personen och vad han/hon kan tillföra. Brister i det här sammanhanget är att t ex personen vågar sticka ut hakan och ställa frågor och ifrågasätta.

Den andra stora orsaken tror jag ligger i den kontrollhysteri och i fundamentalistiska Lean och processtänk där avvikande handlingar kraftfullt ska åtgärdas. Alltså bättre att vara tyst och göra minsta möjliga oväsende och lojt följa med strömmen eller processen, vad den än kan leda till.

Man kan fråga sig om den kontrollhysteri och managementtänkande som gällt det senaste decenniet har skapat de rädda organisationer som vi ser idag? Tyvärr får vi väl också konstatera att HR har varit och är en stor bidragande orsak. Men ville vi verkligen det här?

Det får vi väl aldrig svar på för det förs ingen debatt inom HR.

Så här skrev DN

Permalink   Allmänt