Läser i P&L att på en konferens om sociala medier i Storbritannien var det många talare som var emot att införa policys för medarbetarnas internetvanor. ”Det är som att säga till folk. Vi litar inte på dig. Och den lilla minoritet som missbrukar sociala medier kommer att  göra det ändå”.

Visst kan det vara så. Ibland finns det en hysteri att ha en policy för allt. Upptäcker man att någon har gjort något fel inrättar man snabbt en policy som ska hindra det beteendet i framtiden. Antal policys växer lavinartat som alla anställda ska förhålla sig till, som kyrkoherden i Grytnäs som har 40 policys för sitt förhållningssätt i arbetet. Kommer heller inte att glömma den iver att skriva policys under fågelinfluensa perioden, t ex om att tvätta händerna!

Jag har en känsla av att det finns en övertro att policys löser alla problem och med en stor iver sätter HR igång med att försöka detaljreglera alla möjliga eller omöjliga eventualiteter. Har vi reglerat allt så är kontrollen total, men hur stelt blir det och hur ofta reviderar vi en policy egentligen?

Är det inte bättre att bygga upp ett ramverk, skriva ner vilka etiska regler/förhållningssätt som ska finnas på arbetsplatsen och ta tag i de medarbetare som missbrukar förtroendet. Bygga mer på tillit  och sunt förnuft än på omfattande policydokument.

Nu åter till det där med sociala medier. Det finns många företag i dag som skriver policys för att reglera eller till och med förbjuda användandet av sociala medier, samtidigt som de vill vara en attraktiv arbetsgivare. Då kan det vara bra att veta i alla fall om man vill ha in unga talanger i företaget så visar den här undersökningen att 56% av unga talanger inte kan tänka sig att arbeta i ett företag/organisation som förbjuder användandet av sociala medier. Undersökning gjord av Cisco.

Följ mig gärna på facebook http://www.facebook.com/HRakuten

Permalink   Allmänt